När vi satte oss vid varsin dator på Inferno Onlines nya E-sport arena för att få pröva på Biowares kommande MMORPG The Old Republic, hade vi båda förväntingar och farhågor. Många av dessa beror väl på de tidigare försök som gjorts att skapa ett unikt och ändå framgångsrikt MMORPG som kan konkurera med herren på teppan, World of Warcraft. Detta tillsammans med någorlunda bristfällig eller oklar information om exakt hur Bioware tänkt utföra sitt nya spel, ledde i många fall till oro eller skepticism.
Samtidigt så har Bioware ett enormt starkt rykte inom RPG genren, och deras lista på tidigare floppspel är besynnerligt kort. Detta gav hopp, då mycket av The Old Republic inriktas på just RPG delen i MMORPG.
Ibland fick man känslan av att Bioware var ute på lite väl djupt vatten, att de tagit åt sig ett projekt som var för stort och omfattande för att platsa i MMO-genren. Hur skall alla quests och NPC-baserade delar av spelet med talad dialog och djup story implementeras i en massiv multiplayer-värld? Hur skall det klassiska ”healthbar”-systemet kombineras med lasersvärd och ändå göra det episka vapnet rättvisa? Smått oroliga över dessa dilemman satte vi in oss in i en Imperial Agent samt en Sith Warrior.
Första intrycket var att spelets uppbyggnad påminde mycket om övriga MMOn på marknaden, något som faktiskt kändes väldigt positivt då man kvickt kom in i kontrollerna samt storyn, vilken tar fart från första questet. Andra intrycket var att dialogen var både väl utformad och seriös. Flashbacks från Mass Effect och de gamla KotOR-spelen kom direkt till sinne.
Kort därefter skickades man ut på sitt första quest, i ett fall att döda ett gäng banditer. Något som kvickt märktes, var att dessa skumma typer inte bara stod i en klump och stirrande in i en väg i väntan på att bli dödade, utan faktiskt lutande sig mot väggar, höll konversationer och patrullerade runt på ett sätt som kändes mer levande än i tidigare MMOn.
Striderna var förvånansvärt high-paced och inlevelserika, och den stelhet som vi upplevt i många av spelets trailers och videos märktes inte av någonstans. Snarare tvärtom fanns det ett flyt och mjukt rörelsemönster som gjorde både lasersvärdsstriderna och skjutningarna på Huttas gator spännande. Medans Sith Warriorn rusade in med imponerande sabelsvingningar, duckade agenten efter skydd bakom stenar och väggar för att besvara elden. Detta gjorde striderna för de olika klasserna mycket olika, men ändå lika spännande.
Något som Senior Writer Hall Hood sade innan vi satte oss vid spelet, var att Biowares fokus i TOR var den fjärde pelade de ansåg saknades i andra MMOn; Story.
Under bara de första levlarna var det något som blev väldigt klart; Vid alla möten med NPCer, oavsett om det rörde en quest eller att köpa nya vapen, fanns det dialog. Denna dialog ligger grund till den story man genomgår med sin karaktär. Utan att lyssna på dialog, eller om man valde att skippa dialog, blev det direkt väldigt svårt att följa med i spelets händelseförlopp.
Att hålla ordning på ditt uppdrag i en quest, eller bakrunden bakom uppdraget du utför, blir både svårt och tråkigt om du väljer att inte lyssna på det karaktärerna har att säga. Detta både för att uppgifterna då blir mundana och de val som du själv gör då känns irrelevanta.
Med allt detta i åtanke är det nog en ganska sund slutsats att påstå att någon med väldigt litet intresse för Star Wars, eller RPG spel generellt, skulle ha ganska svårt att njuta av spelet till fullo.
Efter några timmar arrangerades ett antal PVP-strider, där vi läts pröva på två av spelets ‘battlegrounds’.
Den första, Huttball, är en innovativ twist på klassikern Capture the Flag. Det hela utspelar sig som en tävling mellan två lag, mycket likt en bisarr sorts rugby, med livsfarliga fällor placerade över banan. Samarbete blir viktigt för att ta sig förbi både hinder samt fiendespelare och få bollen till fiendens bas och göra poäng. Attityden blir direkt aggressiv och tävlingsinriktad så fort matchen sätter igång, något som förstärks av en NPC-kommentators röst i megafoner som uppviglar lagen mot varandra.
Den andra, Battle for Alderaan, är kort sagt inriktat på att ta och hålla baser från fienden. Detta är ett klassiskt koncept men som utförs på ett mer spännande sätt. Varje lag börjar ombord ett skepp, svävandes ovanför en militärbas på Alderaan. Spelarna skickas sedan ner till planetens yta för att ta över tre olika stationer och hålla dem från fienden. Dessa punkter innehar alla en enorm laserkanon, vilken börjar beskjuta fiendens skepp då man ockuperar dem. Det första skeppet vars ”hälsa” når noll, blir förstört och striden är över.
Alltså, snarare än att samla resurser med några slumpvis utplacerade flaggor, kämpar man för att se fiendens snarare än sitt eget skepp sönderskjutet och förstört.
Efter att ha spelat ungefär 7 timmar av The Old Republic, kan vi konstatera att det var en mycket rolig upplevelse, samt att många farhågor försvann. Dock uppstod ett par nya frågetecken som vi inte lyckats få besvarade, men dessa orsakar oss inga magsår. Kort sagt ser vi båda fram emot releasen av Star Wars: The Old Republic.
Skrivet av: Adam Vitri & André Kildén
